Barnboken – Processrapport
Målet
Mitt mål var att skriva och rita en barnbok. Min frågeställning var: ”Hur ska jag förmedla allvarliga ämnen (våld, krig, utanförskap etc.) till barn i form av en barnbok?”. Jag fick till slut ett svar och jag valde att fokusera på ämnet ”olikheter” när jag gjorde boken. Från början visste jag inte vilket ämne jag skulle välja utan det dök upp längre fram under tidens gång. Jag valde detta ämne eftersom jag har förstått att det är det som många av dagens stora konflikter i grund och botten handlar om. Mycket av det som sker i barnens vardag men även när det gäller större konflikter beror på att man har svårt att acceptera att alla inte är likadana. Mobbning kan till exempel grunda sig i detta. Jag tänkte även vända lite på ordspråket ”lika barn leka bäst” i och med denna bok. Under tiden som jag jobbade med boken dök även små frågeställningar som jag var tvungen att svara på. Som till exempel ”hur gör man rymden barnvänlig”? Det visade sig vara ett allvarligt och svårillustrerat ämne i sig! Något jag inte alls hade tänkt på från början. Jag nådde till slut målet och barnboken är nu klar. Men resan dit var lång och bra mycket svårare än vad jag hade trott från början. Jag är stolt över mig själv för att jag hann klart och inte gav upp. För det har jag varit nära på att göra flera gånger under arbetet.
Målgruppen ändrade sig även under arbetets gång. Jag hade från början tänkt rikta in mig på 3-5 åringar men insåg efter hand att boken nog är lite väl avancerad för den åldern. Det blev istället en bok för några år äldre barn. Jag tror att boken passar för barn mellan 5-6 år. Men kanske även för något äldre barn.
Arbetets gång
Jag hade väldigt svårt att komma igång med mitt projekt. För att komma en bit på vägen gjorde jag en tankekarta. Den fyllde inom tid ett helt a2 papper. Det var ett bra sätt att reda ut tankarna. Vid denna tidpunkt hade jag varken handlingen eller bilderna i huvudet, inte ens ett fragment. Det var svårt och pressande att komma på själva handlingen men kartan hjälpe mig en bit på vägen. Den gav mig även en del frågor som jag valde att besvara innan jag började med boken. Jag behövde göra en hel del efterforskningar innan jag startade och det tog i princip hela höstterminen. Jag hade från början inte alls insett vilken tid det skulle ta och jag lyckades därför inte hålla min planering. Jag är hur som helst glad att jag ändå la ner så mycket tid på förarbetet eftersom det gjorde det avsevärt mycket lättare när jag sedan skulle göra själva boken. Den kunskap jag samlat på mig gav mig mer att stå på. Läs mer om mina efterforskningar under rubriken ”Fördjupad kunskapsredovisning”
Det dröjde fram till den 25 november innan jag kom fram till var jag ville att boken skulle utspela sig. Jag bestämde mig för att rymden är en spännande plats för en barnbok och också en utmanande miljö för mig som tecknare. Jag tyckte det verkade intressant och spännande att få möjligheten att teckna planeter eftersom det är en form av perspektiv som jag inte har erfarenhet av sedan tidigare.
Nu kanske man kan tänka sig att jag borde kunna redovisa för hur jag kom fram till själva historien. Men tyvärr måste jag erkänna att handlingen bara dök upp en dag i mitt huvud. Jag gick och funderade och funderade och sen plötsligt fanns den bara där. Jag hade klart för mig var jag ville att historien skulle vara utspela sig. Och funderade sedan hur jag bäst kunde anpassa handlingen efter det. Jag kom på själva handlingen någon gång under jullovet men publicerade den inte i min logg förrän den tionde januari. Det kändes bra att jag hade själva grunden för handlingen klar i alla fall. Jag insåg inte själv hur mycket jobb som faktiskt låg framför mig. (Det var nog också bra för annars hade jag nog gått in i väggen redan då). Som jag nämnde tidigare lyckades jag inte hålla min planering och jag skrev därför en ny i december. Planeringen finns i loggen. Men även denna planering lyckades jag inte att hålla. Jag förstod helt enkelt inte hur pass lång tid allting skulle ta. Men det var hur som helst bra att ändå ha en planering att titta på för att veta hur mycket jag hade kvar att göra. Det gjorde mitt arbete mer strukturerat. Men det var så mycket som dök upp under arbetets gång, sådant som jag inte hade räknat med. Dessutom märkte jag att allt det andra jag hade planerat för tog ungefär dubbelt så lång tid som jag trott!
Det kändes i alla fall bättre när jag hade grunden till handlingen klar men det var svårt att omvandla det till ord. Jag behövde skriva på ett sätt som var anpassat till barn och det var något jag inte erfarenhet av. Jag funderade fram och tillbaka på texten men kom inte fram till något hur jag än vred och vände på det. Jag insåg då att jag tacklade problemet från fel håll, det passade mig helt enkelt inte att börja med texten och göra bilderna utifrån den. Om jag vände på det och började med själva bilderna så skulle det kanske lossna?
Det var dags för tankekarta nummer två, denna gång för att reda ut själva miljöerna. Tankekartan gjorde även att jag fick en bättre överblick och en grund för boken. Men som sagt var det bara en grund och planeterna kom att ändra sig något. Jag plockade bort vissa saker eftersom det visade sig bli en alldeles för lång bok annars.
I vanliga fall när jag gör arbeten är jag van vid att börja i början och sluta med slutet. Men den här gången bestämde jag mig istället för att det skulle bli alldeles för inramat och tråkigt att jobba på det sättet. Jag hade några bilder färdiga i huvudet, bilder som jag såg som stolpar i handlingen. Jag tänkte att jag gör klart dem först och sedan bilderna emellan dem. På så sätt skulle jag hela tiden ha en slags översikt över boken och jag skulle inte heller känna att arbetet blev ensidigt. Det var min tanke och jag är glad att jag jobbade på det sättet. Det gav en mycket större frihet i arbetet än vad det hade gjort om jag jobbat linjärt med boken. Jag tänkte också att jag säkert skulle vara lite slarvigare i slutet än i början, på grund av trötthet, och ville inte att man skulle kunna se boken bli slarvigare och slarvigare, då var det bättre att sprida ut dessa bilder lite för att få boken mer jämn.
I början hade jag inte heller huvudpersonen klar i huvudet. Det tog mycket lång tid för mig att komma på hur huvudpersonen skulle se ut, jag kände dessutom att jag behövde ha klart själva miljöerna först innan jag skulle kunna sätta in de viktiga karaktärerna. Av någon anledning kändes det mycket lättare för mig att placera in personerna i redan färdiga miljöer istället för tvärtom. Jag började med stadsplaneten och lämnade då en liten lucka som jag sedan placerade in huvudpersonen i när jag kommit längre fram i arbetet. Stadsplaneten började jag med också eftersom den låg nästan mitt i handlingen
Jag hade tänkt att använde flytande tusch i arbetet till själva rymden. Jag insåg dock efter ett tag att det inte var rätt medium att arbeta med. I vanliga fall tycker jag om tusch men den här gången kändes det för okontrollerat. Min rädsla för at spilla ut det upptäckte jag gjorde att arbetet blev tidskrävande och det blev ett hinder i mitt arbete. Jag lämnade istället himlen vit och tom tills vidare och ju längre jag sköt på det riskfyllda arbetet desto mindre vågade jag göra det. Jag bestämde mig till slut mig för att klippa bort det vita området från bilderna och sedan limma fast bilden på rymden. Jag kunde därmed måla rymden på ett annat papper och slippa fasa över att spilla ut tuschet. Jag använde denna kollagemetod mycket under mitt arbete. Inte bara i arbetet med rymden utan även för möbler och liknande. Dock var detta jobb fruktansvärt tidskrävande och pilligt. Jag satt i timmar och klippte med nagelsax ut alla små delar och hade tillslut skavsår mellan tummen och pekfingret av allt jobb! Detta arbete var något som jag inte heller hade räknat med när jag gjorde min planering. Men jag är ändå glad att jag valde att jobba på detta sätt eftersom det gav mig en större frihet i mitt arbete. Jag behövde inte oroa mig för att göra fel eftersom jag då bara kunde klippa ut det som var rätt från bilden och klistra det på en ny bakgrund.
Något som jag märkte efter ett tag var det faktum att det var svårt att göra rymden barnvänlig. Det blev för mörkt med flytande tusch och jag ville inte att rymden skulle kännas alldeles ödslig. Jag är glad att jag valde att använda kollagemetoden eftersom det vad tack vare den som jag insåg detta. Även arbetet med rymden var något som tog bra mycket mer tid och tankekraft än vad jag hade räknat med. Jag gjorde många olika versioner utav den innan jag kom fram till vilken jag skulle använda. Det slutade med att jag använde kritor som fungerade ungefär som akvarellpennor. De gav en fin och jämn ton. Rymden blev, istället för svart, mörklila. Vilket i det här fallet passade bra och det gav en helt annan stämning än de bilder när den var helt och hållet svart.
Efter att jag hade gjort dessa bilder tog det stopp igen. Jag började vid denna tidpunkt få lite lätt panik eftersom datumet för inlämning närmade sig snabbare än vad jag ville. Jag gjorde några skisser för att komma igång och funderade över huvudpersonen. Jag hade vid det här laget gjort klart många av miljöerna till boken men hade fortfarande kvar tomrummen för huvudpersonerna. Att komma på hur denna figur skulle vara och se ut var bland det svåraste i arbetet. Jag hade vid det här laget insett hur pass avgörande denna person är för en barnbok. Det måste vara någon som barnen kan identifiera sig med och utseendet får inte heller vara för komplicerat. Jag tror att en huvudperson som ser snäll ut får ett större genomslag hos barnen. Efter en hel del skisser och grubblande slutade det med att huvudpersonen blev en form av självporträtt. Jag tänkte mig in i hur jag själv var som liten och vad jag kom ihåg starkast. Jag hade svårt att sitta still och hatade att ha tråkigt. Det fick bli karaktärsdrag hos min huvudperson. Jag gav henne liknande frisyr som jag själv har idag och en tröja som påminner om en jag äger. Namnet, Elvis, var inte svårt att komma på. Det har varit mitt favoritnamn så länge jag kan minnas.
Eftersom jag inte höll planeringen hann jag inte med att trycka boken. Det hade varit roligt att få en bunden bok i handen eftersom det då hade känts som att jag verkligen hade gjort en barnbok. Jag köpte istället en mapp med plastfickor som jag placerade bilderna i. Jag hade lite problem med ordningen på bilderna. Min bok riskerade att bli över 40 sidor lång om jag hade tänkt ha dem i ordningen som jag först hade tänkt. Det var bra att ha mappen för då kunde jag lägga in sidorna i den och sedan ha möjligheten att möblera om lite eftersom. Jag insåg när jag höll på att flytta sidorna fram och tillbaka att jag kunde göra början av boken bra mycket kortare. Jag hade också insett handlingen var lite seg i början och därför var det bara bra att ta bort lite där. Jag ville att Elvis skulle komma ut i rymden lite snabbare så att historien fick en bättre och mer gripande start.
Till sist skrev jag rent texterna och klistrade fast dem på tillhörande bild. Det var svårast att skriva texterna till bilderna tyckte jag. Jag visste ju vad som skulle hända men det var riktigt svårt att få till orden och meningarna. Det var först när jag slutade att fundera och bara bestämde mig för att skriva som det släppte och jag fick till slut ner meningarna på pappret. Boken var klar!
Fördjupad kunskapsredovisning
Under början av mitt projekt läste jag en hel del facklitteratur för att få lite hjälp med starten. När jag hade som mest problem med att komma igång läste jag ur boken ”Idéer” skriven av Dorte Nielsen. Boken talar om, som man kan höra på namnet, hur man bäst skapar idéer och hur man gör något med dem. Den talade till exempel om för mig att tankekartor är väldigt givande. En lärdom som jag hade mycket nytta av under mitt projekt. Jag har även läst ur boken ”Skrivsätt. Handbok för unga skrivare.” skriven av Sigbritt Ernald. Boken ger råd och tips om hur man skriver olika typer av texter. När det gäller mitt arbete var det givande att läsa kapitlet om skrivprocessen. Den gav mig kloka råd när det gällde vad man skulle börja med och hur man bäst bearbetade sitt arbete. Sigbritt talar om i vilken ordning man kan göra saker men också att det kan gå bra även om man hoppar lite. I boken står det, ”En van författare har kommit på det bästa arbetssättet. Hon/han har förstått att det inte går att börja kvällen innan texten ska vara klar /…/Det man gör mellan skrivtillfällerna är också viktigt för skrivandet, kanske lika viktigt. Texten mognar under tiden, den reder upp sig i de inre hörnen medan man håller på med någonting annat”. Jag tycker detta var kloka ord. Men i början förstod man helt enkelt inte hur mycket tid det behövdes runt omkring innan bilderna och texten för att den skulle skapas. Längre fram på samma sida står det ”oavsett vad man har för sig, brukar skrivandet följa den här ordningen: 1. Samla stoff. 2. Skriva kladd. 3. Bearbeta 4. Korrekturläsa 5. Skriva rent ” Man kan inte börja med att skriva rent helt enkelt utan alla stegen är viktiga för en text.
För att komma igång med illustrationer och få idéer till vilket material jag skulle använda till skapandet av boken har jag läst åtskilliga bilderböcker. Jag har försökt att reda ut vad de olika böckerna har gemensamt. Exempelvis jämförde jag längden på texterna, antalet sidor och likheter mellan illustrationerna.
Något jag inte hade funderat på från början men som slog mig under arbetets gång var könsroller i böcker. Jag märkte att ett helt klart övertag bland huvudpersonerna var pojkar. Jag funderade på varför det var så och efter att ha letat upp fakta fick jag ett förvånande svar: Det säljer bättre. Jag insåg då själv att även jag hade beslutat att huvudpersonen skulle vara just pojke. Jag beslutade mig då för att behålla de nuvarande illustrationerna men byta ut alla han mot hon i texten. Jag ville ha en berättelse så fri från könsroller som möjligt. Hittade en artikel om detta: http://www.alltforforaldrar.se/page/artikel/hellre-batman-an-madickenVisserligen är den från 2002 så jag hoppas att det hänt i alla fall lite sedan dess!
Jag hittade även en intressant essä skriven av studenten Madelene Nertoft vid lärarhögskolan i Stockholm. Hon gjorde ett arbete där hon, precis som jag, skrev och ritade en bilderbok. Hennes arbete var visserligen på en högre nivå än mitt men hon upp en hel del intressanta fakta om bland annat skapandeprocesser. Hon pratade också om huruvida illustrationer till text påverkar barnet. Essän gav mig lite mer att stå på och det var lärorikt att se hur någon annan la upp ett arbete som liknade mitt. Länk till essän: http://www.wlh.se/fileadmin/Dokumentmapp/sago.ber.pdf
fJag har dock fått mest inspiration till boken från mitt eget liv. När jag började arbetet försökte jag att komma ihåg hur det var när jag var liten. Vad jag gjorde, vilka mina problem var men även hur jag själv uppfattade illustrationer till böcker. Jag minns att man läste minst en bilderbok innan det var dags att sova, varje kväll. Jag kommer ihåg vilka som var mina favoritböcker och lånade hem dem från biblioteket. Jag läste igenom dem och fokuserade på att ta reda på vilka detaljer i böckerna som jag fastnade för mest. Jag minns till exempel att jag älskade snickarboden i Pettson och Findus, skriven av Sven Nordquist. Jag gillade böcker med illustrationer som hade mycket att se på och små detaljer som man kunde lägga märke till.
Jag var nyfiken på vilka böcker som lånades mest på biblioteken och vilka som bara får stå att samla damm. Jag pratade med barnboksbibliotekarien och hade en diskussion om det faktum att Alfons är mest utlånad. Jag fick svaret att Alfons är helt vanlig, någon som alla barn kan identifiera sig med. Hon sa även att fantasin han har är viktig för barnen. Man får följa med i hans lekar. Jag pratade också med en pappa som var där med sin son om hur det gick till när de valde böcker. Han sa att det ofta är han själv som väljer böcker till barnen men när hans son hittar något med ett spännande omslag brukar även dessa få följa med hem. Man läser mycket böcker som småbarnsförälder men sedan har man vissa som stannar och blir favoriter Han gillade inte heller som han utryckte sig ”moderna barnböcker” i stil med ”stora monster gråter inte” av Kalle Güettler. När jag frågade varför svarade han att han inte riktigt hade ett svar på det men att han tror att det var på grund av illustrationerna. Han tycker att i en bilderbok ska det vara ett barn, en människa, som är huvudpersonen. Och miljöerna får inte vara abstrakta. Detta tänkte jag på när jag gjorde boken.
Jag ville göra boken som en resa där huvudpersonen liksom skulle färdas genom boken. Jag tänkte mig rymdskeppet som åker från bokens början till slutet. Inspiration till detta fick jag från boken ”var är min syster” skriven och ritad av Sven Nordquist. Han beskriver detta i boken efterord. ”Det skulle bli som en resa genom drömlika landskap, gjord som en enda lång, sammanhängande bild. Någon text fanns inte från början, bilden var det viktiga.” Jag tyckte det var intressant, boken är dessutom underbar. Det tog ett och ett halvt år för honom att skriva boken. Hans böcker var en av de jag läste under mitt förarbete. När jag läste det där med att han gjorde bilderna före texten insåg jag att så kan jag ju också göra! Hur som helst blev min bok inte riktigt som en enda sammanhängande bild men jag ville ändå att det skulle kännas som att huvudpersonen reste igenom boken.
Produkt
Min produkt var en del av min frågeställning och jag hade därför inte kunnat ändra själva produkten utan att också ändra frågeställningen. Men jag inser i efterhand att jag kanske borde ha gjort det. Jag insåg efter ett tag att jag visst hade tagit mig vatten över huvudet. Jag har förstått att det nog hade varit bättre för mig att rikta in mig enbart på illustrationer och kanske valt ut en redan existerande historia. Det blev helt enkelt lite för mycket att både komma på handlingen och illustrationerna. Jag hade nog känt mig mindre stressad om jag hade fokuserat enbart på bilderna. Men å andra sidan är det roligare nu eftersom jag faktiskt har gjort en hel barnbok, helt själv! Och den är bara min. Det var roligt att få möjligheten att göra detta. Jag har alltid velat göra en barnbok och det var spännande att få prova något som var helt nytt. Jag har ingen erfarenhet av att göra barnböcker sedan tidigare.
Jag skulle förstås ha kunnat nå ut till målgruppen, 5-6 åringar, på ett annat sätt. Temat olikheter kan man gestalta precis på vilket sätt som helst. Man hade kunnat göra ett barnprogram, teater och en hel del annat för att nå ut till barnen. Men jag valde ändå en just barnbok eftersom det är något jag alltid har velat göra. Jag tycker att bilderböcker är underbara. Det är inom bilderböckernas värld som illustrationerna har lika precis stor betydelse som själva handlingen. Som liten var den där stunden med högläsning det bästa med att gå och lägga sig. Om man vill nå ut till barn är nog bilderboken det bästa sättet att göra det på. Jag tror att i och med min bok försvann lite av huvudtemat och blev lite mer gömt. Mitt syfte var inte enbart att förmedla temat utan att i första hand skapa och förmedla en berättelse på ett sätt som barn kan förstå och tycka om. Jag tyckte att det var spännande att få möjlighet att skriva en historia tillsammans med bild och få dem att fungera ihop. Texten hade nog inte alls blivit bra om den hade varit fristående eftersom den är anpassad efter bilderna och tvärtom.
Redovisning
Min redovisning gick kanske inte så bra som jag hade hoppats på. Jag hade egentligen tänkt att jag skulle visa en PowerPoint-presentation för att lättare kunna beskriva både boken och processen. Tyvärr slutade min dator att fungera lagom till redovisningen så jag fick klara mig utan den. Det gjorde att min redovisning blev lite mer ostrukturerad än vad jag hade önskat men gick relativt bra ändå tycker jag. Jag var lite uppe i varv och trött efter att ha jobbat så mycket med boken och kände att jag egentligen inte hade energi nog för att prata om mitt arbete. Jag presenterade genom att visa upp boken som jag hade med mig och berätta handlingen medan jag visade bilderna. Jag berättade även om svårigheter jag haft under arbetets gång. Vilken teknik jag använde när jag arbetade och mina tankar angående könsroller. Jag fick en del frågor från publiken och lärarna, vilket uppskattades. Jag tror dock att min redovisning hade gått bättre om jag hade haft en PowerPoint. Det hade också varit bättre eftersom de längst bak i publiken hade sett bättre då.